I min lilla grupp på ÅF har vi startat ett diskussionsforum för att hålla kontakten med varandra. I detta forum turas vi om att skriva något jobbrelaterat. I fredags var det dags för mig att skriva mitt första inlägg. Eftersom det var så länge sedan som jag skrev något i den här bloggen så lägger jag det inlägget även här. Texten innehåller ingenting företagshemligt. Knappt något av värde heller för den delen. Förutom att den blev lite kul då.
Håll till godo:
______________________________________
Söndag eftermiddag. Jag kollar mailen. Ser att det var "min tur" i fredags. En röd dag och en sväng till pappa i Falun fick mig att missa det. Men nu är jag hemma igen och online igen.
Min far är en gammal bodybuildare. Jag och min bror har alltid kallat honom Big, eftersom han är så stor.
Vid snart sextio års ålder ligger han fortfarande i ordentligt på gymmet.
Som vanligt så bjöd min vistelse i Falun därmed på ett par träningspass.
Under en av manglingarna i Slättagymmets källare funderade jag över livets förgänglighet. Jag har hört sägas att varje hjärta har ett förutbestämt antal slag. Klockan börjar ticka samma sekund som det slår sitt första. Genom att träna kan du sänka din vilopuls och på så sätt förlänga hjärtats liv rent sekundmässigt, men antalet kvarvarande slag kan du inte göra något åt. En på samma gång nedslående och upplyftande teori. Nedslående då den implicerar att vi alla skall dö, upplyftande i den meningen att vi trots det kan påverka vårat öde.
Efter att jag sett den missade påminnelsen om "min tur" återvände jag kort till dessa tankar, i jakt på något intressant att plita ner här i forumet. Lyckligtvis upptäckte jag att det finns tillräckligt mycket av "min tur"-relevans i gymtankarna för att jag skall kunna återanvända dem här. Det finns nämligen en stor likhet mellan det arbete jag gör på gymmet och det arbete jag gör på Scania.
Som ni kanske, eller kanske inte, vet så jobbar jag med utmattningshållfasthet på Scania. Jag provar chassimonterade komponenter för buss och lastbil. Liksom mitt hjärta har alla dessa komponenter redan från början en bestämd livslängd. Min uppgift som provningsingenjör är att ta reda på den livslängden. Detta gör jag genom att upprepade gånger utsätta komponenten för en belastning. Efter ett visst antal belastningar kommer komponenten att brista. Därefter antar vi att alla de komponenter som stöps i samma form kommer att ha en livslängd snarlik den provade komponentens. Detta stämmer naturligtvis inte helt, då det är tekniskt omöjligt att tillverka två helt identiska komponenter. Dock, om vi skall relatera tillbaka till människohjärtat, så är det troligt att två biologiska helsyskon mer lika varandra än två slumpmässigt utvalda främlingar.
Antalet belastningar innan brott är för varje komponent alltid förutbestämt. Vi kan på förhand uppskatta komponentens livslängd men aldrig säkert veta utan att prova den. Olyckligtvis är en provad komponent lika med en förbrukad komponent. Vi kan aldrig använda den igen. Enligt mitt resonemang ovan är detta i komponentfallet inget problem. En människa har däremot ingen nytta av att veta sitt eget hjärtas exakta ålder, då detta är fakta som fastställs först vid denne människas dödsögonblick.
Så vad kan vi göra? Vill du att en lastbil skall hålla så länge som möjligt så har du två alternativ. Antingen anpassar du komponenterna för att de skall klara en mycket tuff drift eller så kör du bara på väldigt fina vägar. På Scania anpassas varje komponenter för att klara tuffast tänkbara drift. Hur mycket en chaufför försöker är det nämligen i längden omöjligt att helt undvika dåliga vägar. I mitt privatliv försöker jag tillämpa samma strategi. Det finns ett talesätt som lyder: "Hope for the best, prepare for the worst". Jag hatar talesätt men just detta slår i mångt och mycket huvudet på spiken.
Nu ska jag knalla ner till Årsta gym, sätta mig på en roddmaskin och förbereda min kropp för dåliga vägar. Vi ses!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar