SLs hårda skola

SL har genomfört en trafikomläggning. När jag såg resultatet blev jag så arg att jag inte kunde somna. Jag tänkte skicka ett mail till dem i går, men jag gjorde det inte. Vad spelar det för roll? tänkte jag. I dag skickade jag ett mail ändå. Nåt måste jag göra för att inte brinna upp i hjärnan. Jag är så trött på att pendla. Så här skrev jag:

Hej, 

Jag pendlar mellan Stockholm och Södertälje varje dag. I och med trafikomläggningen den 10:e dacember har min restid förlängts med drygt en timme i veckan. Detta trots att min resväg är exakt densamma. Skillnaden nu är att jag spenderar en timme varje vecka på att stå och vänta. Framförallt i Södertälje hamn. Min fråga är således: varför i hela fridens namn har trafiken lagts om på ett sådant vis att buss 754 (till Scania, där jag jobbar) inte längre matchar inkommande pendeltåg från Stockholm? Väntetiden dem emellan är nu 13 minuter (redan innan omläggningen var väntetiden väl tilltagen, dock acceptabel).  

Jag fattar ärligt talat inte. För mig som har rest den vägen varje dag i flera år är det ganska uppenbart att 90 % av alla resenärer som stiger av pendeltåget i Södertälje hamn skall vidare med just buss 754. Detta är siffror som ni rimligtvis borde ha, vilket gör att en undrar om trafikomläggningen endast är utförd för att fucka med resenärerna.  

Eller vänta, förlåt att jag klagar. Jag glömde att ni kommer att införa snabbtåg till Södertälje i sommar. Det kommer att bli underbart skönt att tjäna tre minuter på pendeltågssträckan. Tre minuter extra att spendera på min favoritplats här på jorden: Södertälje hamn. Tre minuter extra till att köpa odrickbart kaffe på MyWay. Tre minuter extra till att beundra nazistpropagandan på pelarna utanför. Tre minuter extra till att få arslet nedkylt av de vidriga stenbänkarna i vänthallen. Underbart! 

Min totala restid per månad innan trafikomläggningen var 50 timmar. Nu har ni på det lagt till 10-15 minuter per dag. Klart att ni ska höja biljettpriserna då. Längre restid måste ju rimligtvis kosta mer... 

Ändra tillbaka. Snälla. 

Pelle Sothöna

Igår köade jag i tre timmar för att få en poster och två serieböcker signerade av Don Rosa. Ganska big deal faktiskt. Jag har inte bett någon att signera något sen ja va typ tie. Vet inte om det är ironiskt eller logiskt att nypremiären blev en Kalle Anka-tecknare?

Signeringen var i Bergrummet på Skeppsholmen. I farstun hade de Kalle Ankas-släktträd upphängt. Ett par köplatser bakom mig stod en yngre kille med en mamma och en välklädd businesspappa som inte verkade gilla att stå i kö. Han tog ut sin ilska på släktträdet.
"Kurre Knös och Dora Dopping. De har fått en son som heter Pelle Sothöna.", konstaterade han syrligt. "Hur är det möjligt?" 
"Pelle Sothöna är i alla fall ganska lik Dora", försökte sonen. Men pappan bara fnös. 

Senare sågs businesspappan flera gånger vanka av och an längs kön, som för att kolla vad det var som tog sån jävla tid där framme.

Lägg ut pjucken på plajan bara

Ett par skinnskor som blir solbrända på sommaren. Är det äckligt eller en bra idé?

Hålla käft är väl bara förnamnet på vad de borde göra

Nyversionen av mördarclownfilmen It släpps i dagarna, och jösses vad den är hypad. De har gått all in på marknadsföringen och all media hakar på. Hur många som egentligen bryr sig om den här filmen? Troligtvis mycket få...

Filmen utspelar sig i Amerika men även här i Sverige har vi äckliga clowner. I lördags möttes flera hundra män vid Årstas dansbana för att slåsss. Vittnen kunde höra männen ropa saker som "Heja Bajen!" och "Kom igen nu gubbar!". Polisen var snabbt på plats, varpå de tuffa slagskämparna flydde ut i Årstaskogen. 

Dagen efter möttes AIK och Hammarbys riktiga trupper i en fotbollsmatch. Efter den ville åtminståne två gubbar visa att de är ännu dummare än vad vi efter lördagens händelser redan trodde att de var; de blev gripna för att ha hailat. "Kom igen Bajen. Kom igen Hitler!".

Hur ska en ens reagera på sån här skit? Fattar inte de här männen hur jävla töntiga de är? Det blev med all rätt en stor grej när Anders Borg hängde ut kuken och började gapa slyna efter tjejer, men det händer ju jämt. Varje matchdag vimlar äckliga män ut från sina skitiga hål för att visa kuken, pissa ner stan och skrika betydligt värre saker än slyna åt vem som helst som de upplever heja på ett annat lag.

Efter matchen i söndags fylldes Årsta återigen av fotbollsåskådare. Den gången dock av annan typ: vanliga fotbollsintresserade människor som hellre promenerar hem än åker kollektivtrafiken tillsammans med fulla gubbar som skriker och dricker öl. Jag hatar de dagar då det är match på Tele2-arena. Hela området kring Gullmarsplan och Globen blir helt förlamat. En nerpissad krigszon.

Nu ska jag sluta klaga och istället tänka på något roligt; minen på två hockeygubbar när Maria sa åt dem att hålla käft, efter att de skrikit hora åt domaren när Frölunda gästade Djurgården på Hovet i vintras. 

Inte ens grisar kan käka sten

Igår gick jag och Per och Gustav ner till Scanias restaurang Granpark. Torsdag där betyder pannkaksdag. Pannkakor, glass och sylt ingår i lunchen. Folk blir som besatta! För att kompensera för pannkaksfolkfesten har Eurest, som är företaget bakom restaurangen, beslutat att huvudrätten på torsdagar alltid ska vara helt jävla sopusel. Så även igår.

Efter att ha ätit upp mina fem pannkakor med sylt och glass tog jag itu med en extremt vattnig "biffgryta". En sorglig syn och smak. Och pang! Jag bet rakt i en sten. Jag spottade ut den i en servett och lade vid sidan av. Gustav och Per såg ifrågasättande ut när jag fortsatte att äta. "Risken att jag ska ha fått en till sten är otroligt liten", sa jag. Men. Pang. Igen!

Jag kände mig dum och skyldig när jag kastade bort nära på en hel tallrik med "biffgryta" och ris. Stackars naturen. Stackars biffdjuren som har fått sätta livet till. Men jag ville inte bita i ytterligare en sten.

När jag gick i lågstadiet skulle Slättaskolan ta i med hårdhandskarna mot matsvinnet. En särskild vaktpost placerades ut vid sopstationen i matsalen och lärarna annonserade stolt att all den mat som kastades skulle bli grisföda. Detta tog skruv! Jag började kasta mer mat, eftersom jag ville att grisarna skulle få rejält.

Rymdens oändlighet är inget vi behöver bry oss om

Ingen vet vad olika djur tänker i sina små hjärnor. Vissa forskare arbetar heltid med att på ett eller annat sätt svara på hur det egentligen står till med de smartaste av våra jordliga kompisar. Kan en chimpans trycka på en knapp när den är glad? Kan en korp spara en godis till senare?

Varför försöker vi egentligen ta reda på det? De flesta framhåller nyfikenhet som något positivt, men någon gräns måste det väl finnas.

Människan är det enda djuret som vet mer än vad vi behöver, och i förhållande till total kapacitet också det djur som vet minst. Övriga arter vet det de behöver och så är det bra så. Det låter smart för mig.

Sluta forska NU! Det är mitt valspråk.

I lågstadiet hittade jag på en rapplåt som handlade om faxar och taxar men jag sjöng den aldrig för någon annan än mig själv

Varje år då sommarsemestern tar slut tänker jag för mig själv att i år ska jag kobba hårdare och bli mer seriös. Jag ser framför mig hur jag går runt med ett anteckningsblock och skriver ner allt som sägs på alla möten. Det är dock inte så lätt som det låter. Jag har försökt. Förr eller senare (ofta förr) glömmer jag blocket på kontoret och kommer helt av mig.

Ett block som en alltid hade med sig vore något. Jag har sett att vissa hantverkare har anteckningsblock som sitter fast på byxorna. Eller om jag skaffar en sån kombinerad plånbok och almanacka. En filofax! De var så populära i slutet av 90-talet. Alla hade en.

Jag hade en som jag fått gratis från JC. Redan då var jag mycket dålig på att skriva ned saker. Min enda anteckning var ett hjärta kring namnet Lina på den dagen då hon hade namnsdag. Jag var "kär" i Lina och tyckte att det var viktigt att notera det. Naturligtvis snodde nån dryg själ åt sig min filofax och fick syn på mitt hjärta. Min innersta hemlighet avslöjades. Det var slutet för filofaxen och början på en livstid med känslorna på insidan.

Köp en kul mask till Halloween vem fan bryr sig?

Jag hatar återkommande butikskampanjer. Skolstart till exempel.

"Vi har allt du behöver för att klara en enkel skola. Pennskrin, sudd, vässare, skrivbok och annat du aldrig kommer att använda. Köp också en ipad som kan bli stulen första dagen. 10 000 kr."

Eller studenten.

"Kom och köp en klassiskt rolig groda med studenthatt i blågult snöre. Häng den om halsen på nära och kära som gått klart en enkel skola. 39,90 kr! Köp en ful kostym på Dressmann också. Storlek S är som XL. DEN KAN INTE PASSA!!!!"

Ser ingen butik som rear ut inför jobbstart efter semestern. Är väl på grund av att det inte finns just några pistolaffärer.

"Skjut dig själv."

Vi är de enda häromkring som har kapacitet

Nu är jag i Dalarna för några dagar i Falun. Jag och Maria åkte upp idag. Nyss precis.

På tåget upp erbjöd sig en äldre man att hjälpa en kvinna med att lyfta upp hennes väska till bagagehyllan. Väskan såg tung ut. Mannen misslyckades med sitt första försök. Han fick upp väskan till hyllan men lyckades inte välta den upp över kanten. Han försökte igen, och den andra gången gav hans manliga stolthet honom den extra kraft som krävdes för att få upp väskan hela vägen.

Efter lyckat värv gick han nöjt tillbaka till sin plats, vilken var rakt över gången från där jag och Maria satt. När han hade satt sig letade han i sin väska och hittade ett plåster. Han hade skadat sitt finger när han lyfte upp väskan. Ändå såg han nöjd ut. Han hade hjälpt en kvinna i nöd.

När han skulle kliva av i Borlänge reste han sig igen och gick bort till kvinnan. Hon skulle resa vidare mot Falun. Han sa flera gånger att "då kan säkert nån annan hjälpa dig med väskan där". Jag tror att han var ganska glad över att slippa hjälpa till igen.

Aldrig Klara Besked

Mycket klag i bloggen nu. Förlåt för det. Här kommer mer: På pendelperrongen i Tumba spottade en tjej sitt tuggummi på marken, fastän hon hade en jättestor papperskorg två meter framför sig. Var lär en sig sådant ohyfs? Är det på Östermalm?

Troligen är det det.

Vem var jag redan då?

Jag minns att jag blev irriterad när Televerket bytte namn till Telia. Jag tyckte att det var en töntig förkortning.

Det var 1993 och jag gick på dagis...

Sant

Förra veckan läste jag en rolig tweet. Jag minns inte var eller vem det var som hade skrivit den, men den var såhär (fast på engelska): Det är lätt att vara vuxen. Det enda du behöver göra är att gå runt och berätta för andra vuxna hur trött du är, och lyssna på hur trötta de är.

Det lät rätt.

Pay the man

Pendeltåget. En ständig källa till inspiration. Imorse åkte jag tillsammans med en kille som hade tatuerat in "BAD TO THE BONE" på sidan av halsen.

Jag har länge funderat på att skaffa en tatuering, men fastnar alltid på att jag vill kunna stå för motivet. Jag har samma problem med kläder. Det skulle till exempel kännas lite jobbigt att ha en Australienkeps utan att ha varit i Australien.

Herr Bad to the bone har uppenbarligen inte samma problem. Att gå upp halv sex för att åka till jobbet är ju superokompatibelt med att vara bad to the bone. Tvärt om har jag alltid tyckt att det är ganska romantiskt. Det är vackert att tänka på alla människor som kämpar på, dag ut och dag in. Går upp tidigt, jobbar, försörjer. Livet ut. I det tysta. Working for the man osv.

Det skulle jag kanske kunna tatuera in. "Working for the man". Det kan jag stå för. Och alla på pendeln skulle kunna relatera. Vilken gemenskap det skulle bli. Alla ba: "Kämpa på Marcus! Håll huvet högt! Låt dom inte knäcka dig!" Och jag ba: "It's hard work but somebody has got to do it!" Alla ba: "Word brother"

"Håkan Hellströms enorma låtskatt"

Det är så grönt ute nu. Så otroligt grönt! Alla växter är så glada över att det är sommar. Jag blir glad av att titta på träden och lyssna på bladen. Sommaren är en härlig känsla.

Tänk om det gick att återskapa allt detta inomhus, utan att det blev jordigt och fuktigt och äckliga rötter som spränger parketten. Det vore nice! Där skulle jag bo och må så jäkla bra. Världens mest relaxade människa.

Lärde mig igår att Drottning Kristina var kung. Intressant pod finns om en söker på P3 Historia. Jag kanske borde göra en intressant pod. Om det bara inte vore för min monotona röst...?

Reflexmässigt beteende

I vintras hade jag sån reflex på ett snöre i fickan på min jacka. För första gången sedan mellanstadiet. Syftet var såklart att synas bättre i trafiken, men jag tänkte att reflexen också fick mig att se mindre hotfull ut. Jag är ändå en ganska stor kille. I mörkret med huva uppe finns det säkert de som undrar vad jag är för en typ. Då vill jag att de ska se reflexen glimma till och ba: "Jaha, de e lugnt".

För det första är reflexens primära syfte att synas. Skummisar vill ju helst smyga under radarn. Men det är ju också ganska mycket töntstämpel att ha reflex på snöre. Du signalerar att du är en stor mes som är rädd för att bli överkörd. Och vem är rädd för en stor mes?

Nyligen upptäckte jag att en innebandyklubba kan ha samma effekt. Efter en korpmatch stod jag i Liljeholmen och väntade på tvärbanans ersättningsbuss. På mindre än fem minuter kom två kvinnor fram till mig och frågade om resväg. Vilken buss de skulle ta och var den gick ifrån.

Två personer på kort tid alltså. Det har aldrig hänt innan. Och då var det ändå mycket folk runtomkring. Det måste ha varit innebandyklubban som jag hade med mig. Visst, vissa matcher kan bli lite hetsiga, men det är nästan uteslutande fegisar som spelar innebandy. Folk som är rädda för att frysa eller för att få en puck på sig eller för att få en hästhov i huvet eller för att orientera vilse i skogen.

Sveriges mesigaste sport.

Mycket talk, very little verkstad

Imorse: en kille på pendeltåget hade en luvtröja som det stod "walk the talk" på. Om inte det är ett tydligt tecken på "mycket snack, liten verkstad" så vet jag inte vad.

Förresten så är det svenska uttrycket "mycket snack, liten verkstad" mycket bättre än det amerikanska "You talk the talk, but can you walk the walk?". Faktum är att det amerikanska uttrycket är ett typiskt fall av mycket snack, liten verkstad.

Nu är det sommar hörni. Vad sägs om det?!?!

Jag har inget att tillägga till det nedan återgivna

Förra veckan gav jag 20 kr åt en hemlös på tunnelbanan. Paret som satt över gången dömde mig direkt. "Jag tycker inte att man ska ge pengar. Det är mycket bättre att ge dom mat", sa kvinnan. Som om jag inte var där. Mannen nickade.

"Man vet ju inte vad pengarna går till", fortsatte kvinnan. Mannen svarade att "man kan ju se ganska fort på dom om dom knarkar eller inte". "Ja fast de kan ju ha fått duscha på nåt härbärge", menade kvinnan. "Och dom kanske får kläder där också, det vet jag inte. Vet du hur det funkar?" Mannen skakade på huvudet.

Innan de gick av avslutade kvinnan med följande: "Jag har alltid sagt att det borde vara obligatoriskt i skolan att besöka ett soppkök, så att barnen får lära sig uppskatta det de har."

Nu du! Förr du! Då du!

Ibland funderar jag på vad en bok skulle handla om om jag skrev den. Kanske om Tinder, tänker jag. Det ligger ju i tiden! Sen tänker jag att nej, det är sjukt omodernt att skriva en bok om något som är modernt. Skriv om något som varit eller något som kanske komma skall. Vem vill läsa om Tinderdejter när boken bredvid handlar om mannen som gifte sig med en Furby?

På tal om framtiden så såg jag på internet att Ryssland har byggt en Terminator. En människoliknande robot som kan sikta och skjuta med revolvrar. Tydligen ska de skicka upp den i rymden om fem år. Tänk er den boken. Rysk revolverrobot annekterar Mars. Spännande!

Något annat som är sjukt omodernt är att klaga på företeelser i dagens samhälle. "Dagens ungdomar bara stirrar i mobilen", osv. Det är så gjort att säga att det var bättre förr. Säg istället att det var sämre förr. Fan kolla bara på allt kasst som varit; förintelsen, atombomber, Titanic, Sony Walkman... Eller klaga för all del på det som kommer att bli. Tänk bara när ungarna flyger runt med jetpacks och skriver 3D-grafitti mitt i tomma luften. Du kommer gå förbi en flygande grafittikuk på väg till jobbet varje dag. Det kommer bli drygt som fan!

Skrantas lilla livsmedelsbutik

Kommer ni ihåg skorna en hade på jumpan när en gick i lågstadiet? På den tiden då det inte bekom en att ha superfula vita uppblåsta skumgummidojor med massiv rågummisula och jättejättelånga skosnören som alltid gick upp. Du kunde köpa dem på typ B&W. Eller Robin Hood. Eller nåt annat storköpskoncept som inte längre finns.

Ibland ser jag de dojorna på stan. På gubbar. På tanter. På personer som under de senaste tjugo åren avverkat en total sträcka om ett mindre antal meter än vad en själv i lågstadieåldern gjorde under ett enda läsårs gymnastiklektioner.

I förra veckan upptäckte jag att mina knän och fötter har pensionerat sig. De vägrar ha skor från Vans eller Converse. De låter mig inte längre glida med kidsen. Jag är reducerad till sko med klack eller bekväma sneakers. Liksom tusen och åter tusen hipstersnubbar över trettio är jag alltså dömd att vanka i Nike eller New Balance på Hornstulls loppmarknap. För alltid köpa foodtruckmat och försöka få solplats på läktaren. Dricka kaffe. Generat titta bort när en tindertjej från förr går förbi. Kolla på kläder som inte är snygga, bara begagnade...

Med tiden blir stegen färre och tillslut sitter jag där med sneakers som varit nya i femton år. "Kommer ni ihåg när man inte fatta mode och hade såna New Balance på sig?", kommer någon att skriva i en blogg.

R.I.P.

Nej det är inte samma sak som att va tjock men he he kul skämt...

Något av det viktigaste i livet är en stark bålmuskulatur.

Rosor på kinden och solsken i blick, smalbenen blå av crossfit och så, jag är inte ens ensam vafan klagar jag på????

Ibland är jag så himla nära att hitta fram till en ny och positiv syn på livet. Ni vet som när en har något på tungan men inte får fram det. Något bubblar i bakhuvudet och det känns som en revolution. Sen försvinner det igen och jag undrar; varför finns jag till?

Obs: ej deprimerad bara fundersam. 

Den 29:e ska jag tävla i klubbmästerskapet i crossfit på Eken. 

Det verkar vidrigt

Fy fan vad jag inte ser fram emot att sälja min lägenhet.

OBS: när det nu blir av!

Muffin klockan 22???

Är på väg hem från Fasching. Va o kolla på några jazziga killar. Gick från stället vid 2205. På Espresso House satt folk och drack kaffe med cupcake som om klockan va mitt på dan? Kring blå linjens nedgång och plattform var det varmt och fuktigt. Som på fjärilshuset men istället för fjärilar så flög bara skräp och loskor i luften.

Jag säger då de. Nåt är off i Sthlm C.

Gamla grejer

Ibland hittar man nån gammal sak som man har haft i flera år och det enda man säkert vet är att man kommer att ha saken i flera år till.

Twarför just jag?

Jag har varit sjuk i ca fyra veckor. Mycket ohälsosamt för såväl kropp som för själ. Rekommenderas ej. Nu verkar jag dock vara frisk igen. I eftermiddag ska jag träna lite försiktigt. Vi får se vad som händer sen.

Det som verkar ha gjort mig frisk är en antibiotikakur som jag precis avslutat. Jag fick den utskriven av en till synes ganska stressad och obrydd läkare. Först lyssnade hen på mina lungor, sedan tittade hen mig i halsen, ställde några frågor och därefter en diagnos: "Har du några allergier? Har du fru? Har du barn? Du har twar!"

Jag kände mig lite tveksam till den diagnosen. Egentligen inte för att jag tvivlade på att det kunde vara twar. Symptomen stämde. Men antibiotikaresistans och allt sånt... Det kändes fel att få det utskrivet så snabbt, helt utan provtagning. Jag ifrågasatte ändå inte. "Varför inte?" tänkte jag. Och nu verkar jag alltså vara bra, så kanske var det twar.

Om jag blir allmänt Sverigekänd som killen med twar så tänker jag att jag skulle kunna roa på gatan genom att fråga folk om riktningar på ett roligt sätt. "Ursäkta. Twar ligger närmaste apotek?". Vi får se om det blir så...

Tvåkronan kommer att göra livet så mycket lättare

Till sommaren kommer ettor, tvåor och femmor bytas ut mot nydesignade mynt. Därför har jag nu börjat avyttra mitt myntbestånd. Utan att ens ha försökt räkna så kan jag säga att det består av åtminstone 300 enkronor. Det är alltså en för liten summa för att det skall vara värt att sätta in den på banken, men en för stor summa för att jag skall kunna handla för alla pengarna på en enda gång. 

I lördags gick jag ut på en donationsrunda i Årsta. Först gick jag till Ica vid Årsta torg och gav bort 30 enkronor till tiggaren som satt där utanför. När jag ändå var där gick jag in och köpte en stärkande proteinkaka för 25 enkronor. Sedan bar det av nedåt Årstavägen, till Coop vid Snigelparken. Där gav jag bort ytterligare 30 kronor. 

En av fördelarna med de nya mynten är att de kommer att vara lättare. Det enda som det innebär för mig som konsument är att nästa avyttring av insamlade småmynt kommer att bli pyttelite enklare, Jag fick nämligen spänna stroppen till mina mjukisbyxor till max för att byxorna skulle hålla sig uppe när jag fyllde fickorna inför min donationsrunda. 

Det här påminner mig om en kluring som fanns med i Kalle Anka & CO när jag var liten. Den var (typ) såhär: Om kinamuren innehåller si och så många stenar, hur mycket tyngre blev då jordklotet när muren byggdes? Svaret var noll kilogram. ALLT MATERIAL FANNS REDAN PÅ JORDEN!!! :D :D :D

Får förresten tiggarna någon information om att mynten går ut i sommar?

Kottar är som bär fast hårdare och torrare

Den svenska ekorren är som en apa ungefär. Fast i sämre klimat. Och den äter äckligare mat. Och är ängsligare såklart.

Trettiåriga trädmördarens tragiska tillkännagivelse

Jag såg på Landet runt i söndags. Ett inslag handlade om växtlighet. I Köpenhamn var de tvungna att avverka några träd vid en kyrka. Fulla danskars urin hade med åren frätt sönder träden inifrån och ut. När jag fick se bilderna från kyrkan insåg jag att jag var en av alla de fyllisar som kissat på ett av de nu döende träden. Det stack till i mitt hjärta.

Se nedan för en hemmavideo från mitt senaste besök i Köpenhamn.

Ja sa ju ja skulle bli big shot

Fyller tretti på lördag men har redan startat mitt nya liv. Har bordsbokning på restaurang ikväll, imorgon och på lördag. Tre dagar i rad. Vem hade kunnat tro det om en vanlig kille från Falun?

Tänk er att det här inlägget tar 10 minuter att läsa så kommer ni att spara minst fem minuter som ni kan göra vad ni vill med!!!

Jag har alltid etiketterat min personliga ekonomi som otroligt dålig. Men missförstå mig inte nu. Jag har pengar så att jag klarar mig och mer därtill. Etiketten otroligt dålig tillskrivs istället min totala oförmåga att "hålla i" pengar. De bara försvinner. Poof!

I fredags kom jag lite närmare en förklaring på varför jag är så dålig på just detta. Det sitter i huvudet. I hur jag tänker. Häng med i följande händelser så ska ni se att ni snart förstår problemet.

Fredags alltså. Jag gick till Synsam för att köpa lite linser. 900 kronor fick jag betala. I min hjärna registrerade jag minus tusen kronor på mitt bankkonto. Samtidigt som jag gjorde det tänkte jag såhär: Nu kan jag köpa godis för 100 kr utan att det kostar något. Eftersom jag redan har registrerat en tusing bli alltså allt mellan de 900 kronorna och den tusingen helt gratis. I tanken alltså. I själva verket kostar det mellan noll och hundra kronor.

Skillnaden mellan de niohundra jag betalade och de tusen jag registrerade är alltså mitt problem. Jag måste sluta avrunda uppåt.

Äras den som äras bör osv!!

I filmen Sagan om de två tornen framställs det som om det var Saruman som uppfann krutet. Det är helt galet tycker jag. Det var ju kineserna som kom gjorde det. Och de använde det faktiskt till fyrverkerier, inte till att spränga borgen i Helms klyfta...

Xaxa rus

Hallå vad är det för fel på ungar? Kan de inte bara växa upp?!?!

Eller ja juste, det är det enda de kan!!!

Värdelösa.

Puss puss

Vem uppfann kyssen och när?

Jag spelade värdshusvärden som nekade Josef och Maria rum

I natt drömde jag att någon kollade upp Slättaskolans julspel anno 1994 på IMDB och ba: "Ja du verkar inte ha haft nån bärande roll i alla fall"

:(

Mulva?

I förrgår åt jag lunch tillsammans med min lilla konsultgrupp från ÅF. Johan berättade att det finns en ny semla på marknaden. En snuskig semla sa han, men han ville inte säga namnet högt i Scanias matsal sa han. Han kunde säga det när vi gick.

Jag började genast googla: "kuksemla", "semmelfitta", "ny semla 2017 snuskig"... Men jag hittade ingenting. Då visade Johan artikeln om den snuskiga semlan på sin telefon. Muffla heter den. Det är Ica som har skapat en korsning mellan en muffins och en semla. Muff är alltså det hemliga ordet.

Lol.

This goes out to all the cheap dudes out there!

Ni vet känslan när man undrar vem som luktar så billigt och sen minns att man samma morgon tvättade sig med Cien shower gel for men som någon annan hade glömt i duschen på gymmet...

Mycket ska man se innan bla bla bla

På pendeltåget. Nån ung konstnär har satt upp ett klistermärke vid platsen där jag sitter. ROCK N ROLL MANGO står det skrivet. Det var nåt nytt, tänkte jag när jag såg det.

Nytt år nya rutiner fortfarande inga vardagsrumsgardiner

I min lilla grupp på ÅF har vi startat ett diskussionsforum för att hålla kontakten med varandra. I detta forum turas vi om att skriva något jobbrelaterat. I fredags var det dags för mig att skriva mitt första inlägg. Eftersom det var så länge sedan som jag skrev något i den här bloggen så lägger jag det inlägget även här. Texten innehåller ingenting företagshemligt. Knappt något av värde heller för den delen. Förutom att den blev lite kul då.

Håll till godo:
______________________________________

Söndag eftermiddag. Jag kollar mailen. Ser att det var "min tur" i fredags. En röd dag och en sväng till pappa i Falun fick mig att missa det. Men nu är jag hemma igen och online igen.

Min far är en gammal bodybuildare. Jag och min bror har alltid kallat honom Big, eftersom han är så stor. Vid snart sextio års ålder ligger han fortfarande i ordentligt på gymmet. Som vanligt så bjöd min vistelse i Falun därmed på ett par träningspass.

Under en av manglingarna i Slättagymmets källare funderade jag över livets förgänglighet. Jag har hört sägas att varje hjärta har ett förutbestämt antal slag. Klockan börjar ticka samma sekund som det slår sitt första. Genom att träna kan du sänka din vilopuls och på så sätt förlänga hjärtats liv rent sekundmässigt, men antalet kvarvarande slag kan du inte göra något åt. En på samma gång nedslående och upplyftande teori. Nedslående då den implicerar att vi alla skall dö, upplyftande i den meningen att vi trots det kan påverka vårat öde. 

Efter att jag sett den missade påminnelsen om "min tur" återvände jag kort till dessa tankar, i jakt på något intressant att plita ner här i forumet. Lyckligtvis upptäckte jag att det finns tillräckligt mycket av "min tur"-relevans i gymtankarna för att jag skall kunna återanvända dem här. Det finns nämligen en stor likhet mellan det arbete jag gör på gymmet och det arbete jag gör på Scania.

Som ni kanske, eller kanske inte, vet så jobbar jag med utmattningshållfasthet på Scania. Jag provar chassimonterade komponenter för buss och lastbil. Liksom mitt hjärta har alla dessa komponenter redan från början en bestämd livslängd. Min uppgift som provningsingenjör är att ta reda på den livslängden. Detta gör jag genom att upprepade gånger utsätta komponenten för en belastning. Efter ett visst antal belastningar kommer komponenten att brista. Därefter antar vi att alla de komponenter som stöps i samma form kommer att ha en livslängd snarlik den provade komponentens. Detta stämmer naturligtvis inte helt, då det är tekniskt omöjligt att tillverka två helt identiska komponenter. Dock, om vi skall relatera tillbaka till människohjärtat, så är det troligt att två biologiska helsyskon mer lika varandra än två slumpmässigt utvalda främlingar.

Antalet belastningar innan brott är för varje komponent alltid förutbestämt. Vi kan på förhand uppskatta komponentens livslängd men aldrig säkert veta utan att prova den. Olyckligtvis är en provad komponent lika med en förbrukad komponent. Vi kan aldrig använda den igen. Enligt mitt resonemang ovan är detta i komponentfallet inget problem. En människa har däremot ingen nytta av att veta sitt eget hjärtas exakta ålder, då detta är fakta som fastställs först vid denne människas dödsögonblick. 
Så vad kan vi göra? Vill du att en lastbil skall hålla så länge som möjligt så har du två alternativ. Antingen anpassar du komponenterna för att de skall klara en mycket tuff drift eller så kör du bara på väldigt fina vägar. På Scania anpassas varje komponenter för att klara tuffast tänkbara drift. Hur mycket en chaufför försöker är det nämligen i längden omöjligt att helt undvika dåliga vägar. I mitt privatliv försöker jag tillämpa samma strategi. Det finns ett talesätt som lyder: "Hope for the best, prepare for the worst". Jag hatar talesätt men just detta slår i mångt och mycket huvudet på spiken.

Nu ska jag knalla ner till Årsta gym, sätta mig på en roddmaskin och förbereda min kropp för dåliga vägar. Vi ses!