Reflexmässigt beteende

I vintras hade jag sån reflex på ett snöre i fickan på min jacka. För första gången sedan mellanstadiet. Syftet var såklart att synas bättre i trafiken, men jag tänkte att reflexen också fick mig att se mindre hotfull ut. Jag är ändå en ganska stor kille. I mörkret med huva uppe finns det säkert de som undrar vad jag är för en typ. Då vill jag att de ska se reflexen glimma till och ba: "Jaha, de e lugnt".

För det första är reflexens primära syfte att synas. Skummisar vill ju helst smyga under radarn. Men det är ju också ganska mycket töntstämpel att ha reflex på snöre. Du signalerar att du är en stor mes som är rädd för att bli överkörd. Och vem är rädd för en stor mes?

Nyligen upptäckte jag att en innebandyklubba kan ha samma effekt. Efter en korpmatch stod jag i Liljeholmen och väntade på tvärbanans ersättningsbuss. På mindre än fem minuter kom två kvinnor fram till mig och frågade om resväg. Vilken buss de skulle ta och var den gick ifrån.

Två personer på kort tid alltså. Det har aldrig hänt innan. Och då var det ändå mycket folk runtomkring. Det måste ha varit innebandyklubban som jag hade med mig. Visst, vissa matcher kan bli lite hetsiga, men det är nästan uteslutande fegisar som spelar innebandy. Folk som är rädda för att frysa eller för att få en puck på sig eller för att få en hästhov i huvet eller för att orientera vilse i skogen.

Sveriges mesigaste sport.

Mycket talk, very little verkstad

Imorse: en kille på pendeltåget hade en luvtröja som det stod "walk the talk" på. Om inte det är ett tydligt tecken på "mycket snack, liten verkstad" så vet jag inte vad.

Förresten så är det svenska uttrycket "mycket snack, liten verkstad" mycket bättre än det amerikanska "You talk the talk, but can you walk the walk?". Faktum är att det amerikanska uttrycket är ett typiskt fall av mycket snack, liten verkstad.

Nu är det sommar hörni. Vad sägs om det?!?!

Jag har inget att tillägga till det nedan återgivna

Förra veckan gav jag 20 kr åt en hemlös på tunnelbanan. Paret som satt över gången dömde mig direkt. "Jag tycker inte att man ska ge pengar. Det är mycket bättre att ge dom mat", sa kvinnan. Som om jag inte var där. Mannen nickade.

"Man vet ju inte vad pengarna går till", fortsatte kvinnan. Mannen svarade att "man kan ju se ganska fort på dom om dom knarkar eller inte". "Ja fast de kan ju ha fått duscha på nåt härbärge", menade kvinnan. "Och dom kanske får kläder där också, det vet jag inte. Vet du hur det funkar?" Mannen skakade på huvudet.

Innan de gick av avslutade kvinnan med följande: "Jag har alltid sagt att det borde vara obligatoriskt i skolan att besöka ett soppkök, så att barnen får lära sig uppskatta det de har."