Nu du! Förr du! Då du!

Ibland funderar jag på vad en bok skulle handla om om jag skrev den. Kanske om Tinder, tänker jag. Det ligger ju i tiden! Sen tänker jag att nej, det är sjukt omodernt att skriva en bok om något som är modernt. Skriv om något som varit eller något som kanske komma skall. Vem vill läsa om Tinderdejter när boken bredvid handlar om mannen som gifte sig med en Furby?

På tal om framtiden så såg jag på internet att Ryssland har byggt en Terminator. En människoliknande robot som kan sikta och skjuta med revolvrar. Tydligen ska de skicka upp den i rymden om fem år. Tänk er den boken. Rysk revolverrobot annekterar Mars. Spännande!

Något annat som är sjukt omodernt är att klaga på företeelser i dagens samhälle. "Dagens ungdomar bara stirrar i mobilen", osv. Det är så gjort att säga att det var bättre förr. Säg istället att det var sämre förr. Fan kolla bara på allt kasst som varit; förintelsen, atombomber, Titanic, Sony Walkman... Eller klaga för all del på det som kommer att bli. Tänk bara när ungarna flyger runt med jetpacks och skriver 3D-grafitti mitt i tomma luften. Du kommer gå förbi en flygande grafittikuk på väg till jobbet varje dag. Det kommer bli drygt som fan!

Skrantas lilla livsmedelsbutik

Kommer ni ihåg skorna en hade på jumpan när en gick i lågstadiet? På den tiden då det inte bekom en att ha superfula vita uppblåsta skumgummidojor med massiv rågummisula och jättejättelånga skosnören som alltid gick upp. Du kunde köpa dem på typ B&W. Eller Robin Hood. Eller nåt annat storköpskoncept som inte längre finns.

Ibland ser jag de dojorna på stan. På gubbar. På tanter. På personer som under de senaste tjugo åren avverkat en total sträcka om ett mindre antal meter än vad en själv i lågstadieåldern gjorde under ett enda läsårs gymnastiklektioner.

I förra veckan upptäckte jag att mina knän och fötter har pensionerat sig. De vägrar ha skor från Vans eller Converse. De låter mig inte längre glida med kidsen. Jag är reducerad till sko med klack eller bekväma sneakers. Liksom tusen och åter tusen hipstersnubbar över trettio är jag alltså dömd att vanka i Nike eller New Balance på Hornstulls loppmarknap. För alltid köpa foodtruckmat och försöka få solplats på läktaren. Dricka kaffe. Generat titta bort när en tindertjej från förr går förbi. Kolla på kläder som inte är snygga, bara begagnade...

Med tiden blir stegen färre och tillslut sitter jag där med sneakers som varit nya i femton år. "Kommer ni ihåg när man inte fatta mode och hade såna New Balance på sig?", kommer någon att skriva i en blogg.

R.I.P.

Nej det är inte samma sak som att va tjock men he he kul skämt...

Något av det viktigaste i livet är en stark bålmuskulatur.

Rosor på kinden och solsken i blick, smalbenen blå av crossfit och så, jag är inte ens ensam vafan klagar jag på????

Ibland är jag så himla nära att hitta fram till en ny och positiv syn på livet. Ni vet som när en har något på tungan men inte får fram det. Något bubblar i bakhuvudet och det känns som en revolution. Sen försvinner det igen och jag undrar; varför finns jag till?

Obs: ej deprimerad bara fundersam. 

Den 29:e ska jag tävla i klubbmästerskapet i crossfit på Eken. 

Det verkar vidrigt

Fy fan vad jag inte ser fram emot att sälja min lägenhet.

OBS: när det nu blir av!