Rosor på kinden och solsken i blick, smalbenen blå av crossfit och så, jag är inte ens ensam vafan klagar jag på????

Ibland är jag så himla nära att hitta fram till en ny och positiv syn på livet. Ni vet som när en har något på tungan men inte får fram det. Något bubblar i bakhuvudet och det känns som en revolution. Sen försvinner det igen och jag undrar; varför finns jag till?

Obs: ej deprimerad bara fundersam. 

Den 29:e ska jag tävla i klubbmästerskapet i crossfit på Eken.