I lågstadiet hittade jag på en rapplåt som handlade om faxar och taxar men jag sjöng den aldrig för någon annan än mig själv

Varje år då sommarsemestern tar slut tänker jag för mig själv att i år ska jag kobba hårdare och bli mer seriös. Jag ser framför mig hur jag går runt med ett anteckningsblock och skriver ner allt som sägs på alla möten. Det är dock inte så lätt som det låter. Jag har försökt. Förr eller senare (ofta förr) glömmer jag blocket på kontoret och kommer helt av mig.

Ett block som en alltid hade med sig vore något. Jag har sett att vissa hantverkare har anteckningsblock som sitter fast på byxorna. Eller om jag skaffar en sån kombinerad plånbok och almanacka. En filofax! De var så populära i slutet av 90-talet. Alla hade en.

Jag hade en som jag fått gratis från JC. Redan då var jag mycket dålig på att skriva ned saker. Min enda anteckning var ett hjärta kring namnet Lina på den dagen då hon hade namnsdag. Jag var "kär" i Lina och tyckte att det var viktigt att notera det. Naturligtvis snodde nån dryg själ åt sig min filofax och fick syn på mitt hjärta. Min innersta hemlighet avslöjades. Det var slutet för filofaxen och början på en livstid med känslorna på insidan.