Rymdens oändlighet är inget vi behöver bry oss om

Ingen vet vad olika djur tänker i sina små hjärnor. Vissa forskare arbetar heltid med att på ett eller annat sätt svara på hur det egentligen står till med de smartaste av våra jordliga kompisar. Kan en chimpans trycka på en knapp när den är glad? Kan en korp spara en godis till senare?

Varför försöker vi egentligen ta reda på det? De flesta framhåller nyfikenhet som något positivt, men någon gräns måste det väl finnas.

Människan är det enda djuret som vet mer än vad vi behöver, och i förhållande till total kapacitet också det djur som vet minst. Övriga arter vet det de behöver och så är det bra så. Det låter smart för mig.

Sluta forska NU! Det är mitt valspråk.

I lågstadiet hittade jag på en rapplåt som handlade om faxar och taxar men jag sjöng den aldrig för någon annan än mig själv

Varje år då sommarsemestern tar slut tänker jag för mig själv att i år ska jag kobba hårdare och bli mer seriös. Jag ser framför mig hur jag går runt med ett anteckningsblock och skriver ner allt som sägs på alla möten. Det är dock inte så lätt som det låter. Jag har försökt. Förr eller senare (ofta förr) glömmer jag blocket på kontoret och kommer helt av mig.

Ett block som en alltid hade med sig vore något. Jag har sett att vissa hantverkare har anteckningsblock som sitter fast på byxorna. Eller om jag skaffar en sån kombinerad plånbok och almanacka. En filofax! De var så populära i slutet av 90-talet. Alla hade en.

Jag hade en som jag fått gratis från JC. Redan då var jag mycket dålig på att skriva ned saker. Min enda anteckning var ett hjärta kring namnet Lina på den dagen då hon hade namnsdag. Jag var "kär" i Lina och tyckte att det var viktigt att notera det. Naturligtvis snodde nån dryg själ åt sig min filofax och fick syn på mitt hjärta. Min innersta hemlighet avslöjades. Det var slutet för filofaxen och början på en livstid med känslorna på insidan.