Diktarn' dog

När jag gick i trean skrev jag en dikt om vänskap. Min lärare tyckte att den var så bra så att jag fick läsa upp den inför hela skolan på FN-dagen.

Den var såhär:

Lycka är att ha en vän
En vän att skratta och leka med
Tänk om alla vore vänner
Vad bra det skulle vara

Efteråt, när vi hade kommit tillbaka till klassrummet, sa min lärare att det hade varit en fin samling. Hon tackade speciellt mig och Elin, som hade sjungit en solosång, för våra framträdanden. Gud så stolt jag blev då.

Vad jag minns så sa jag ja till att läsa dikten helt utan att tänka över det. Jag tyckte att det var självklart att jag skulle stå där och läsa den. Och att alla ville höra den. Vart har det självförtroendet tagit vägen?