I våras tipsade jag Carl Johan om att spela PT. Han hade precis köpt PS4 och behövde fylla sitt spelbibliotek. PT var ett demo för ett Silent Hill-spel som aldrig kom. Läskigt som attan. Det visste jag. Det visste inte Carl Johan.
Jag varnade honom innan men han verkade inte riktigt ta till sig. Han protesterade inte ens när jag släkte ner och drog för gardinerna. Han tänkte nog: "Äh! Hur läskigt kan det vara?".
Han verkade heller inte särskilt brydd när vi spelade. Tyvärr missade han på något vis den första riktiga läskigheten. Blodiga fostret i handfatet tittade han knappt på. Men sen! När spöket kom fram bakom ryggen på honom och började skrika - då höll han på att dö. Till och med jag, som sett det två gånger innan, blev rädd.
Carl Johan gick direkt fram och slog av spelet. "Fy fan", sa han.
Jag vågar själv inte spela den typen av spel. Det är för läskigt. Men jag gillar att se på. Tyvärr har jag ingen som kan "spela åt mig" just nu. Carl Johan var min senaste försökskanin.
Jag har precis ätit lunch med Emma. Carl Johans fru. Och sen efter det såg jag en recension av ett nytt läskigt spel. Därför kom jag att tänka på detta.
A
B
C
Ett
Två
Tre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar