När jag åkte Y-buss upp till Söderhamn strax innan midsommar satt jag på en plats längst bak. Den bussen hade usb-portar i taket ovanför sätena. Över nästan varje plats hängde laddsladdar ned. Som droppslangar på ett sjukhus. I stolsraderna blinkade mobilerna skärmar. Livsuppehållande system för att mota tristessen och klara den långa resan norrut.
Idag sitter jag återigen på en buss. Denna gång från Oslo, mot Karlstad. Jag har skittråkigt och det slår mig att det är en stor bedrift som just nu utförs. Alla i bussen har lika tråkigt. Resan är lika lång för alla. Men vi klarar det. Vi kommer fram. Tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar