Jag tror inte på spöken men om det kom ett skulle jag dra

Jag hittade en ny podcast igår. Creepypodden. I den berättas spökhistorier. Vissa historier har skickats in till podden. Vissa har postats på internet. Vissa är gamla tidningsartiklar. Allt förutsätts vara sant. Det mesta är troligtvis påhitt. Oavsett; jag tycker att podden är intressant och nervkittlande.

I går kväll gick jag till sängs vid 21. Tänkte att jag skulle lyssna på ett avsnitt av Creepypodden innan jag somnade. Den första historien var inskickad av en lyssnare. Den handlade om vad hennes mamma upplevt som nyinflyttad i en gammal villa. En vindslucka öppnades varje natt. Av sig själv. När de spikade igen den slets spikarna ur och luckan slogs upp. Av en osynlig kraft! 

Historian var ca fem minuter lång. När jag började lyssna hade jag båda hörlurarna i. Efter en minut fick jag lov att ta ur den högra. Det var för läskigt. Jag kände att jag behövde vara vaksam på eventuella misstänkta ljud i lägenheten. Tänk om vindspöket skulle dyka upp också hemma hos mig.

Efter fyra minuter dramatiserades i podden dunsarna som hördes när den osynliga kraften slog upp den igenspikade vindsluckan. Bom. Bom. BOM! Det var droppen. Jag pallade inte mer. Det var för påfrestande för nerverna att lyssna på de där historierna. I ett mörkt rum. Ensam. Jag stängde av podden. Sedan var jag tvungen att skriva till nån på messenger, bara för att känna att jag inte var ensam. 

De där vindsluckesmällarna påminde mig också om det läskigaste ljudet jag visste när jag var liten; den dova smällen när Televinken och Anita åker ubåt och krockar med en val. Jag höll alltid för öronen i det partiet, när jag lyssnade på Televinkenkassetten.